Tårarna trillar lille Willy är död. Den lille hårbollen som mamma och pappa skaffade till min lillebror Johan när han bodde hemma. När jag var liten hade vi en pudel som hette Prince. Jag tyckte att det var så otroligt sorgligt när vi var tvungna att åka till veterinären med honom. Jag bestämde mig för att jag inte ville ha fler djur för avskjed är det värsta jag vet.
Så kom lille busige Willy som alltid gjort lite som han ville. Man kan inte låta bli att bli glad i sådan underbar lite varelse. Jag kan tänka mig att det är tomt hemma på Videgränd. Ha hund är en livsstil. Vem ska mamma och pappa gå ut med nu då?
Saga och Jakob sa att de kunde gå ut med Shila morbror Lucas hund. Det är ju sant de blir nog inte hundlösa med det första.
Så gör vi barn. Vi sänder hundar och barn på kollo hos mormor och morfar. Barna och jag är överrens. Willy är med farfar(pers pappa) i himlen och det ser ut som i bröderna lejonhjärta.
Massa kramar till mamma och pappa från oss i Oslo, försökte ringa men det var bara upptaget hela kvällen.
Nu ska barnen och jag ha en heldag tillsammans och leta utemöbler. Imorgon är det Sveriges nationaldag och det måste firas. Har fått alltför många "gliringar" av norrmän angående vårat fjuttiga firande. Nu ska vi göra som norrmännen på 17 maj. Äta slappa och umgås. Parader får jag dock inte fixat.
2 kommentarer:
Det är inte lätt att åldras. Prince var blind de sista åren, men klarade sig bra ändå, så länge möblerna inte flyttades.
Willy var döv på slutet, men svansen vajade ändå lika glatt när han gick Holmarundan. Pappa ropade och ropade, men jag är övertygad om att Willy endast luktade och såg sin omvärld och var lika nöjd med det.
Separationer är tuffa, man kan vara förberedd på det oundvikliga men när man väl är där så känns det i hjärtat oberoende av vad hjärnan säger. Samtidigt är det ju så livet fungerar, utan saknad och längtan är det svårt att riktigt värdesätta gemenskapen. Att inte känna torde vara mycket mycket värre.
Så sant, jag har dock känslorna på utsidan så lite mindre synliga tårar hade varit skönt ibland. Fast det är ju skönt att gråta och sakna också. Konstigt vore väl annat. Tror ändå jag skippar djur i hemmet...
Kram på dig.
Legg inn en kommentar